Frostmarken's Fuzka
SE50124/2010

Född:2010-07-07 Död:2014-05-

TYSK SCHÄFER, normalhårig

 

Bilder kommer..

Fuzka flyttade hem till oss i februari 2014 eftersom hennes husse insåg att det fanns för lite tid till henne pga arbete och utökad familj. Hennes husse hade lagt en riktigt bra grund på Fuzka och jag planerade att behålla henne för tävling. Men ödet ville annorlunda. I maj så blev Fuzka hastigt sjuk. Vid 00.00-tiden så mådde hon prima. Två timmar senare så var hon plötsligt riktigt dålig. Vi åkte in akut med henne och var på Djurkliniken Gammelstad strax vid 03.00. Då hade Fuzka börjat blöda från analöppningen. Hon var riktigt låg och knep med magen. Hon stod framför mig och höll sitt huvud i mitt knä medans vi väntade på att få komma in till veterinären. Under tiden så pratade jag lågt med henne och smekte henne. Vid röntgen av magen så fanns det något som stoppade upp i tarmen. De tog in henne på dropp och chockbehandling så jag och Petter åkte hem. På morgonen vid 8.30 så ringde de och berättade att hon skulle få chockbehandling en stund till och sedan skulle de öppna henne. 10.00 ringde veterinären och berättade att det inte fanns någonting att göra för henne. All vävnad genom hela tarmpaketet var död. Ett oerhört akut tillstånd. Medveten om att det inte fanns något att göra så beslöt jag att finaste Fuzka skulle få somna in på operationsbordet.

De tog biopsier på tarm, lever, hjärta och lungor. Allt var friskt men i tarmen så fanns nekros orsakat av massiv tillväxt av, i vanliga fall normalt förekommande, bakterier i tarmen som börjat bilda toxiner (gift). Diagnosen blev akut blödande tarminfektion. Mycket ovanligt på hund men vanligare på människa. De vet inte varför bakterier ibland börjar massproducera sig så det finns ingen förklaring till det som hände. Riktigt skrämmande med den så akuta processen.

Vila i frid finaste och goaste Fuzka. Vi saknar dig, dina speciella benägenheter och din unika personlighet.

Chha-Do Cassius ROCKY
S46023/92

Född:1992-05-16 Död:2009-10-26

TIBETANSK SPANIEL
Om Rocky...

Nu har Rocky fått vandra över regnbågsbron till sin kompis Abbot. Han blev 17 år, 5 månader och 10 dagar gammal. Rocky kom till mig när han var 12 v och har sedan dess funnits vid min sida i nästan 17 år och 3 månader. Många minnen finns kvar från honom, tomheten är enorm och saknaden total. Han har ju alltid funnits här, mer än halva mitt liv! Jag var bara 16 år när jag köpte honom. Rocky har genom åren lämnat många spår efter sig, han har satt mångas hjärtan i brand och desto fler har varit förundrade över hans ålder. "Han har ju varit odödlig" har jag fått höra kommenterats. Så har det också känts!

När Rocky var prick 1 år gammal så gjorde vi BoK-prov  på honom, med bravur! Karaktärtestet var inga problem, inte heller ljud-delen där han markerade figuranten väldigt bestämt. Problemet blev Vind-testet där lingon- och blåbärsriset var för högt så han kände bara dofterna från de andra hundarna. Det var många som var imponerade på honom efter det.
Vid 4 års ålder blev han överfallen av en collie (Abbots pappa). Smällen blev så kraftig så hans vänstra öga nästan hade hoppat ut ur ögonhålan. Han fick behandling och operation i Gammelstan och Veterinär Lars Steinwall. Rocky började efter operationen att skela med ögat men han fick faktiskt behålla sin syn fläckvist dvs han kunde "pejla" in synfläckar med det.
Vid 13 års ålder så fick Rocky hormonbaserade tumörer runt analöppningen. Återigen så fick veterinärerna i Gammelstan operera honom. De tog bort två tumörer samt kastrerade honom så han inte skulle få tillbaka några tumörer. En tumör hade de lämnat tills vidare för att inte behöva göra för många ingrepp på honom med tanke på hans ålder. Efter två veckor så hade den tumören försvunnit av sig självt. Efter kastreringen så uppfattade jag Rocky mycket piggare och flera år yngre i sitt sätt att vara.
Rocky ställdes även ut på äldre dagar med bl,a BIS-2 Veteran som 16-åring och BIS-3 veteran som 17-år gammal.

Rocky har levt med ett blås ljud på hjärtat sedan han var 8 år gammal. Det har dock aldrig varit något som inneburit problem för honom, tills nu i vår -09 då han började få besvär av hosta. Han fick utskrivet Vetmedin för att vidga blodkärlen så att hjärtat kunde pumpa ut blodet lättare i kroppen. Sedan i höst har han även fått en medicin som dämpat tempot på hjärtat eftersom det slog lite för fort. Hostan har blivit bättre under en tid men sedan 24/10 -09 så blev hans hosta värre. Hjärtat var också påfrestat och pumpade så hårt att jag hörde det där jag satt bredvid honom. Söndag 25/10 och natten till måndagen den 26/10 så hostade han frekvent och kunde inte sova. Jag ringde till Veterinären i Gammelstan och fick en akuttid 11.00. Vi åkte in och då konstaterades att han fått hjärtsvikt. Pulsen var dålig ut mot bakdelen och han hade fått vätska i lungorna s.k lungödem. Det fanns möjlighet att röntga och göra ultraljud på hans hjärta samt att medicinera med mer hjärtmedicin och vätskedrivande men risk att han blir sämre, får ännu sämre syretillförsel och måste in till veterinär igen. Jag kände att med tanke på hans ålder och att jag lovat mig själv att aldrig låta ett djur få lida hos mig så var det bästa för honom att få somna in. Det var ett jobbigt beslut men Rocky har gett mig så mycket genom livet att jag verkligen var skyldig honom att få somna in och slippa hamna i lidande.

Rocky, du har alltid varit min ögonsten och min dyrbaraste guldklimp. Du har betytt mycket för mig och du har lärt mig massor under dina levnadsår. Nu är saknaden och tomheten ofantligt stor! Du har alltid och kommer alltid att bevara din speciella plats i mitt hjärta.

Tack för allt min älskade vän! Vi ses snart igen!

Tack till veterinärerna Lars Steinwall och Pia Åström för mycket gott omhändertagande av Rocky genom åren!

Tack till veterinär Maria Karlsson som, på ett fint sätt, hjälpte Rocky att vandra över regnbågsbron! Tack för att du dessutom var saklig och ärlig med hans medicinska status. Det gjorde det lättare för mig att ta beslut för Rockys bästa.


ABBOT
S22456/95

Född:1995-03-12 Död:2006-09-14

LÅNGHÅRIG COLLIE
Om Abbot...



Abbot har givit oss många ljusa stunder med lycka och kärlek. Hans personlighet var väldigt unik. Abbot har alltid funnits när man behövt honom både i sorg och lycka. Många tårar har dock fått trilla genom hans härliga päls då man i motgång fått stöd av honom. När han känt att jag varit nedstämd så har han alltid kommit och kelat med en precis som han ville säga; Matte, det blir bra skall du se!  Men även alla lyckliga stunder som han givit genom sin positiva närvaro och roliga egenheter. De gånger när han "kraschar" på gräsmattan, tumlar runt och gnuggar ryggen och ler som bara han kunde göra. När han gnuggar nosen på mattan eller fällen efter varje måltid. Eller när han kände doften av "den gröna burken" dvs 4S salvan som han absolut inte gillade. Då kunde han gnugga nosen i en kvart efteråt. Dett blev till en rolig lek till slut, även om inte burken var i närheten. De gånger när man ylade tillsammans med honom och han stämde in i ylandet. Det var något fantastiskt och en härlig gemenskapsstund.
Abbot har aldrig varit riktigt frisk. Det började när han var runt 1½ år då han blev gluten och laktosallergiker och hade både kräkningar och diarreér i ett års tid innan vi kom på vad som var orsaken. Då såg han ut som skinn och ben. Men han repade sig när han fick rätt mat utan gluten och laktos. Vid 4-5 års ålder så skadade han högra armbågen med traumatisk artros som följd samt livstids behandling med Metacam.. Detta gjorde honom till tidig pensionär från både bevakning, lydnad och agility som han älskade allra mest. I samma ålder kom även problemen med magen åter men nu i form av förstoppningar. Medicinering med laktulos och prepulsid. Så småningom så bytte vi ut laktulosen mot paraffinolja och lyckades hitta rätt dosering så att maskineriet fungerade tillfredsställande. När Abbot blev 11 år så började han få problem med inflammationer i nosen (högra näshålan) med kraftiga nysningar, inåtnysningar samt sekretavsöndring. Han blev behandlad med penicillinkurer i 14 dagars omgångar samt att de sövde honom på Gammelstans Djurklinik och gjorde endoskopi för att se om de hittade något. Tyvärr fanns inget som kunde svara på problemet annat än att hans nosslemhinna började erodera och bli tunnare och känsligare. Mer penicillin så fort sekretet började bli grönt/gult och segt plus kortison. När detta inte hjälpte och han skulle behöva högre doser med kortison så beslutade jag att han inte skulle få uppleva det plus att jag såg tendenser till inflammation även i vänstra nosborren. Abbot har blivit medicinerad hela sitt liv så nu tyckte jag att det fick räcka. Han var inte den samma Abbot som tidigare och man såg att han tyckte det var jobbigt. Inte samma glädje som förut. Abbot skulle få somna in innan han började lida.

Det var med ett tungt hjärta som jag pratade med veterinären och beslutade att Abbot skulle få somna in. Då, att ha gjort beslutet gjorde att allting brast för mig. Nu först insåg jag att han skulle lämna oss. Dagarna innan han skulle göra sin resa så gjorde jag honom riktigt fin genom att bada, borsta honom, klippa klor och tassar. Han fick fina lugna och trevliga skogspromenader med sin livskamrat Rocky de sista dagarna. När det var sista dagen så gick vi en lång promenad i skogen, käkade korv och lekte med pinnar, som han älskade. Han fick lukta och dona hur han ville samt springa lös.

Jag hade gjort iordning för Abbot längst bak i bilen, plockat ut buren, bäddat mjukt och skönt samt lagt in många tuggben som han skulle få gnaga på. När vi kom till veterinären så kröp jag in hos honom i bilen och matade honom med korv medans han fick injektionen med lugnande. Abbot somnade i mina armar, i sin bil, medans jag gosade, kelade, kliade och pratade samt grät för honom. När han gått in i sin djupa sömn så lyfte vi in honom till rummet där han fick den sista injektionen medans jag fortsatte att gosa och kela med honom. Två gäspningar senare så var han borta. Då sprang han över regnbågsbron över till de evigt gröna ängarna. Utan smärta eller problem. Frisk och ung igen! Det var det bästa avslut som jag kunde ge honom!!
Abbot blev 11 år, 6 månader och 2 dagar gammal!

Tack Abbot för alla år vi haft tillsammans. Vi saknar dig och hoppas vi i sinom tid ses igen! Vila i frid!

Tack Lars Steinwall för det fina slutet för Abbot samt Tack till Gammelstans Djurklinik för allt de gjort för Abbot genom åren!


MELO
S65006/79

Född:1979-08-18 Död: -83

E: Rastgårdens Guard S33800/74 (H)
(e: Cello Vom Probstbuch S11111/73 u: Annjelika S15205/72 (H) )
U: Rastgårdens Nathalie S27808/77
(e: SUCH , SFUCH Beringens Babar S22051/73 u: Asais Yarla S09899/71 (H) )

SCHÄFER

 



Melo kom till oss när han var ca. 1½ år. Han var visst lite osäker när vi fick honom. Men efter en tid hos oss så syntes det inga spår av detta på honom. Melo var en trogen kompis som man kunde hantera hursomhelst (Jag var bara 6-7 år under tiden han fanns hos oss). Han var noga med att vakta sin gård och sin flock.
Det finns olika teorier om hur han dog. VAD som egentligen hände är ingen riktigt säker på. Någon påstår att han sköts av någon i närheten. Tyvärr!!




DOLLY
Gråhund



Dolly kom till oss när hon var 7 (!) veckor. Hon hade smitit från sina syskon och vandrat ca 6 km (!). En bilist hade uppmärksammat valpen på andra sidan vägen mitt emot vårt hus, trodde det var våran valp och kommit in med henne. Den som ägde valpen var bonde och lärare. Vi visste att han hade valpar och ringde honom. Jodå han saknade en valp. När han kom så sade han att vi kunde få valpen om vi hade plats med den. Så blev det!

Dolly blev ca 7 månader gammal när hon fick Epilepsi. Anfallen var så kraftiga att det skulle inte hjälpa med mediciner. Så det som var skonsammast för henne var att låta henne gå över regnbågens bro.


LUDDE
Blandras



Ludde tillhörde min mor och hennes man. De köpte honom då han var ca 3 månader gammal. Han var en blandning mellan Schäfer/Sibirien husky/Finnspets. De blev tvungna att ta bort honom sommaren -02 då de var här uppe på semester. Ludde fick gulsot, dvs den varianten då kroppen inte kan skilja på sina egna och främmande kroppar. I detta fall så åt hans immunförsvar upp sina egna röda blodkroppar. Det gick tyvärr inte att behandla trots att veterinär med personal gjorde allt de kunde. Min mor och hennes man fick resa hem med mycket tungt hjärta och hunden i urna. Ludde blev 9 år gammal.