Schäfer

Hemland: Tyskland
Användningsområde: Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund
NKU-klassifikation: Grupp D
FCI-klassifikation: Grupp1: Bruks-, Vall- och Tjänstehund, Sektion I: Schäferhundar med arbetsprov
Bakgrund-Ändamål: Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V.(VDH) är som grundare ansvarig för standarden för tysk Schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringarna gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5/9 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961. Standarden reviderades och fastställdes av världsförbundet för Tyska Schäferhund klubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelsebeslut den 23-24 mars 1991. Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högst grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer, avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.
Helhetsintryck: Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och ben stommen stark.
Viktiga måttförhållanden: Mankhöjden för hanhund 60-65 cm, Mankhöjden för tik 55-60 cm.
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.
Uppförande och karaktär: En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps, vakt-, skydds-, tjänste- och vallhund.
Huvud: Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra. Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs ett sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet.Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.
Nos: Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt. Nostryffeln måste vara svart.
Läppar: Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utåtstående. Ögonens färg skall vara så mörka som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.
Öron: Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.
Bett: Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, d v s överkäkens framtänder skär saxartat över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad. Käkarna skall vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.
Hals: Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller hakpåse. Halsen bärs i ca 45o vinkel till kroppen.
Storlek/Vikt:    Mankhöjd: Hanhund 60-65cm, Tik 55-60cm
                         Vikt:        Hanhund 30-40kg, Tik 22/32kg
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna var fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Svåra fel: Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna: Felaktiga öron: För lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.
Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).
Tandfel: (alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel)

Diskvalificerande fel:

* Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar.
* Hundar med påvisad svår HD.
* Monorchider och kryptorchider, liksom hundar med tydligt olika resp. förkrympta testiklar.
* Hundar med betydande öron respektive svansfel.
* Hundar med missbildningar.
* Hundar med tandfel gällande avsaknad av: en P3 och en ytterligare tand, el. en hörntand,
el. en    P4, el. en M1 resp. M2, el. sammanlagt 3 tänder eller fler.
* Hundar med bettfel: Överbett på 2 mm eller mer, underbett, tångbett på hela framtandsraden.
* Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt/neråt från tillåten mankhöjd.
* Albinos.
* Blåaktig päls.
* Vit päls (också med mörka ögon och klor).
* Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande täckhår med underull, behäng på öron och ben,     yviga byxor och buskig svans med behäng nertill).
* Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena på ryggen. Behäng vid öronen,    på benen och svansen).